Produktresumé

1Läkemedlets Namn

Haldol 1 mg tabletter

Haldol 4 mg tabletter

Haldol 2 mg/ml oral lösning

2Kvalitativ och Kvantitativ Sammansättning

En tablett innehåller haloperidol 1 mg respektive 4 mg.

En ml oral lösning innehåller haloperidol 2 mg.

Hjälpämnen med känd effekt:

Tabletter 1 mg: Laktosmonohydrat 64 mg och sackaros 10 mg.

Tabletter 4 mg: Laktosmonohydrat 70 mg.

Oral lösning: Metylparahydroxibensoat (E218).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

3Läkemedelsform

Tablett

Oral lösning

4Kliniska Uppgifter

.4.1Terapeutiska indikationer

Schizofreni. Paranoida tillstånd. Maniska och organiska psykoser. Korttidsbehandling av personlighetsstörning med framträdande psykotiska symtom. Konfusionstillstånd hos äldre. Kräkningar, t ex vid radiation sickness.

.4.2Dosering och administreringssätt

Den terapeutiska effekten vid oral administrering är fullt jämförbar med den som erhålls vid parenteral tillförsel. Då haloperidol metaboliseras och utsöndras långsamt, kvarstår effekten i relativt lång tid. Dagsdosen behöver därför ej uppdelas på mer än två doser.

Oral lösning

Medföljande doseringsspruta är graderad i steg om 0,25 ml och lägsta volym som kan mätas upp är 0,25 ml (= 0,5 mg haloperidol). Den orala lösningen saknar smak och kan därför ges i kaffe eller annan dryck.

Kroniska psykoser hos vuxna

Liksom vid behandling med andra neuroleptika bör den individuella orala dosen fastställas. Behandlingen inleds lämpligen med en dagsdos av 1-4 mg.

Dosen ökas gradvis under en vecka till förmodad effektiv dos, som vanligtvis bör ligga så lågt att patienten inte upplever extrapyramidala biverkningar.

Doser över 6-8 mg haloperidol har i jämförande studier inte visat ge ökad antipsykotisk effekt. Högre doser än 8 mg dagligen krävs endast undantagsvis, en daglig dos på 20 mg fördelat på flera doseringstillfällen ska inte överskridas. Vid bristande svar efter fyra veckors behandling med vanligen adekvat dosering bör plasmakoncentrationen av haloperidol bestämmas och doseringen justeras därefter (terapeutiskt område uppskattas till 4 µg/L - 20 till 25 µg/L).

Åldringar med psykiska rubbningar (t ex senil demens med orostillstånd)

Äldre personer är i regel mycket känsliga för haloperidol. Lämplig begynnelsedos är

0,5 mg per dag. Lägsta möjliga dos ska väljas vid behandling av äldre. Vid behov ökas dosen långsamt till den för patienten lämpliga. Effekten av neuroleptika är i allmänhet måttlig och måste vägas mot risken för biverkningar inklusive ökad fallbenägenhet.

Svåra kräkningar (t ex vid radiation sickness)

Låg dosering rekommenderas. Begynnelsedosen bör ej överstiga 1 mg Haldol oralt per dag.

Vid akut utsättande av behandling med höga doser haloperidol har, i enstaka fall, symtom som illamående, kräkningar och sömnlöshet beskrivits. Återfall kan även inträffa varför gradvis utsättande av behandlingen rekommenderas.

Behandlingskontroll

Dosberoende extrapyramidala symtom uppträder sällan vid dosering understigande 3 mg/dag. Äldre personer kan vara mer känsliga. De kan behandlas med dosreduktion och/eller antikolinerga farmaka. Behandling av äldre ska ske med försiktighet och behandlingstiden ska vara så kort som möjligt. Effekt och behov av behandling ska utvärderas kontinuerligt. Utsättning ska ske gradvis.

Nedsatt leverfunktion

Eftersom haloperidol i hög grad metaboliseras av levern ska försiktighet iakttas vid behandling av patienter med nedsatt leverfunktion. För denna patientgrupp kan reducerad dos av haloperidol eller längre doseringsintervall krävas (se avsnitt 5.2).

Nedsatt njurfunktion

Eftersom < 3% administrerad haloperidol elimineras oförändrad via urinen bör inte dosjustering vara nödvändig för patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 5.2).

Pediatrisk population

Säkerhet och effekt för haloperidol för den pediatriska populationen har inte fastställts.

.4.3Kontraindikationer

Känd överkänslighet mot haloperidol eller mot något hjälpämne. Situationer med överdosering av barbiturater, opiater eller alkohol. Parkinsons sjukdom. Känd förlängning av QT-intervallet (QTc över 450 msek hos män och 470 msek hos kvinnor). Kongenitalt långt QT-syndrom. Nyligen inträffad akut hjärtinfarkt. Okompenserad hjärtsvikt. Okorrigerad hypokalemi. Arytmier behandlade med klass IA och III antiarytmika. Samtidig användning av läkemedel som förlänger QT-intervallet, såsom andra neuroleptika, klass IA och III antiarytmika, moxifloxacin, erytromycin, metadon, meflokin, tricykliska antidepressiva, litium eller cisaprid (se avsnitt 4.4 och 4.5). Teoretiska farmakologiska överväganden indikerar att neuroleptika kan utlösa en hypertensiv reaktion hos patienter med feokromocytom. Inga fall finns rapporterade för Haldol.

.4.4Varningar och försiktighet

Äldre patienter med demensrelaterad psykos, som behandlas med antipsykotiska läkemedel, har förhöjd mortalitetsrisk. Analyser av 17 placebokontrollerade studier (medellängd 10 veckor), huvudsakligen med patienter som fick atypiska antipsykotiska läkemedel, visade att mortalitetsrisken var mellan 1,6 och 1,7 gånger högre för läkemedelsbehandlade patienter jämfört med placebobehandlade patienter. För en typisk 10 veckors kontrollerad studie var mortalitetsincidensen ca 4,5 % för läkemedelsbehandlade patienter jämfört med ca 2,6 % för placebobehandlade.

Även om dödsorsakerna varierade, verkade de flesta dödsfallen vara av kardiovaskulär (t.ex. hjärtsvikt, plötslig död) eller infektiös (t.ex. pneumoni) karaktär. Observationsstudier tyder på att behandling med konventionella antipsykotiska läkemedel, liksom för atypiska antipsykotiska läkemedel, kan öka mortaliteten. I vilken utsträckning den ökade mortaliteten i observationsstudier kan tillskrivas antipsykotiska läkemedel i motsats till vissa egenskaper hos patienten, är oklart.

En omkring 3 gånger ökad risk för cerebrovaskulära händelser har observerats i randomiserade, placebokontrollerade kliniska prövningar av vissa atypiska neuroleptika bland patienter med demens. Bakomliggande mekanistisk förklaring till denna riskökning är okänd. En ökad risk även för andra neuroleptika samt bland andra patientpopulationer kan inte uteslutas. Haloperidol bör därför ges med försiktighet till patienter med riskfaktorer för stroke. Anamnes inklusive utvärdering av familjens sjukdomshistoria och en fysisk undersökning bör utföras för att identifiera de patienter till vilka haloperidol ej rekommenderas (se avsnitt 4.3).

Venös trombo-embolisk sjukdom (VTE)

Fall av venös trombo-embolisk sjukdom (VTE) har rapporterats för antipsykotiska läkemedel. Eftersom patienter behandlade med antipsykotika ofta har förvärvade riskfaktorer för VTE, bör alla tänkbara riskfaktorer för VTE identifieras före och under behandling med Haldol och preventiva åtgärder bör insättas.

Ökad dödlighet hos äldre patienter med demens

Data från två stora observationsstudier visade att äldre patienter med demens som behandlas med antipsykotika har en något ökaddödlighet jämfört med dem som inte behandlas. Tillgängliga data är otillräckliga för att ge en säker uppskattning av risken och orsaken till denna.

Haldol är inte godkänt för behandling av demensrelaterade beteendestörningar.

QT-intervall och kardiovaskulära händelser

Haloperidol kan ge upphov till förlängning av QT-intervallet (se avsnitt 4.8). Haloperidol bör därför inte ges tillsammans med läkemedel som förlänger QT-intervallet (se avsnitt 4.3 och 4.5). Risken för QT-förlängning och/eller ventrikulära arytmier kan öka vid högre doser (se avsnitt 4.5, 4.8 och 4.9) eller vid parenteral användning, speciellt vid intravenös administrering. Försiktighet bör iakttas hos patienter med hjärtkärlsjukdom, släktanamnes beträffande QT-förlängning, samt signifikant bradykardi. Elektrolytstörningar såsom hypokalemi och hypomagnesemi ökar risken för maligna arytmier och bör korrigeras innan behandling med haloperidol påbörjas. Granskning med EKG rekommenderas innan medicinering med haloperidol påbörjas. Kontinuerlig EKG-monitorering ska ske med avseende på förlängning av QT-intervall och svårartade hjärtrytmrubbningar om Haldol administreras intravenöst.

Om hjärtsymtom, såsom palpitationer, yrsel, synkope eller kramper uppstår, bör risken för en malign hjärtarytmi beaktas och en kardiell utredning, inklusive ett EKG, bör genomföras. Om QTc-intervallet förlängs vid behandling med haloperidol bör dossänkning övervägas. Om QTc-intervallet är längre än 500 millisekunder rekommenderas att behandlingen avbryts (se avsnitt 4.3).

Övervakning av serumkalium och serummagnesium rekommenderas till patienter med risk för signifikanta elektrolytrubbningar, såsom patienter med kräkning, diarré, eller de som behandlas med kaliumdrivande diuretika.

Takykardi och hypotension har rapporterats i enstaka fall.

Malignt neuroleptikasyndrom

I likhet med andra antipsykotiska läkemedel har Haldol satts i samband med malignt neuroleptikasyndrom; ett sällsynt idiosynkratiskt tillstånd som utmärks av hypertermi, generell muskelrigiditet, autonom instabilitet samt påverkad medvetandegrad. Hypertermi är ofta ett tidigt tecken på detta syndrom. Antipsykotisk behandling ska utsättas omedelbart och lämplig stödjande terapi och noggrann övervakning ska inledas.

Tardiv dyskinesi

Liksom för alla antipsykotiska medel kan tardiv dyskinesi uppträda hos vissa patienter under långtidsbehandling eller efter utsättning av läkemedlet. Tillståndet karakteriseras främst av rytmiska, ofrivilliga rörelser av tunga, ansikte, mun eller käke. Symtomen kan vara bestående hos vissa patienter. Tillståndet kan döljas då behandling återinsätts, vid dosökning eller vid byte till annat antipsykotiskt läkemedel. Behandlingen bör avslutas så snart det är möjligt.

Extrapyramidala symtom

I likhet med alla neuroleptika kan extrapyramidala symtom uppträda, såsom tremor, rigiditet, hypersalivation, bradykinesi, akatisi samt akut dystoni. Antiparkinsonläkemedel av antikolinerg typ kan förskrivas vid behov, men bör inte förskrivas rutinmässigt som skyddande åtgärd. Om samtidig antiparkinsonbehandling krävs, kan den behöva fortsätta efter utsättning av Haldol om dess exkretion är snabbare än den för Haldol, för att undvika försämring av extrapyramidala symtom. Läkaren bör ha i åtanke den möjliga ökningen i intraokulärt tryck som kan uppstå då antikolinerga läkemedel, inklusive antiparkinsonmedel, administreras samtidigt med Haldol.

Kramper

Försiktighet rekommenderas till patienter med epilepsi och spasticitet. Vid behandling av epileptiker med Haldol får den specifika behandlingen ej avbrytas.

Äldre

Behandling av äldre patienter ska ske med försiktighet och behandlingstiden ska vara så kort som möjligt. Effekt och behov av behandling ska utvärderas kontinuerligt.

Lever- och gallvägar

Då haloperidol metaboliseras i levern bör försiktighet iakttas hos patienter med leversjukdom. Enstaka fall av onormal leverfunktion eller hepatit, oftast kolestas, har rapporterats.

Endokrina systemet

Tyroxin kan öka toxiciteten för haloperidol. Antipsykotisk behandling till patienter med hypertyreiodism bör endast ske med stor försiktighet och måste alltid åtföljas av terapi för att uppnå euthyroidism. Hormonella effekter av antipsykotiska neuroleptiska läkemedel inkluderar hyperprolaktinemi, vilket kan orsaka galaktorré, gynekomasti och oligo- eller amenorré. I mycket sällsynta fall har hypoglykemi och inadekvat insöndring av ADH (SIADH-syndrom) rapporterats.

Som för alla antipsykotiska medel ska inte Haldol användas ensamt då depression är ett dominerande symtom. Det kan kombineras med antidepressiva läkemedel för att behandla de tillstånd där depression och psykos samexisterar.

Pediatrisk population

Tillgängliga säkerhetsdata för den pediatriska populationen tyder på en risk för extrapyramidala symtom, inklusive tardiv dyskinesi och sedering. Det finns inga långtidssäkerhetsdata.

Haldol 1 mg och 4 mg tabletter innehåller laktosmonohydrat. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos- galaktosmalabsorption.

Haldol 1 mg innehåller sackaros. Patienter med sällsynt glukos-galaktosmalabsorption, galaktosintolerans, fruktosintolerans eller sukras-isomaltasbrist ska inte ta detta läkemedel.

Haldol oral lösning innehåller metylparahydroxibensoat (E218) som konserveringsmedel vilket kan ge allergisk reaktion (eventuellt fördröjd).

.4.5Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner

Farmakodynamiska interaktioner

Haloperidol bör ej ges tillsammans med läkemedel som förlänger QT-intervallet såsom andra antipsykotiska läkemedel, klass IA och III antiarytmika, moxifloxacin, erytromycin, metadon, meflokin, tricykliska antidepressiva, litium eller cisaprid (se avsnitt 4.3). Samtidig medicinering med läkemedel som kan ge upphov till elektrolytstörningar, såsom tiaziddiuretika (hypokalemi), bör beaktas då detta ökar risken för maligna arytmier (se även avsnitt 4.4). Samtidig behandling med läkemedel som kan höja koncentrationen av haloperidol i blodet bör också beaktas i detta avseende.

I likhet med alla antipsykotiska läkemedel kan Haldol förstärka effekten i centrala nervsystemet av andra CNS-hämmande medel, inklusive alkohol, sömnmedel, lugnande medel eller starka, smärtstillande medel.

Haldol kan hämma effekten av adrenalin och andra sympatomimetika och motverka de blodtryckssänkande effekterna av adrenerga receptorblockerande medel såsom guanetidin.

Litium. I sällsynta fall har reversibelt neurotoxiskt syndrom (symtom: konfusion, desorientering, medvetslöshet, feber och extrapyramidala biverkningar) utvecklats när litium kombinerats med haloperidol. Kombinationen är kontraindicerad, se avsnitt 4.3.

Kodein. Antipsykotiska läkemedel motverkar effekten av kodein; kombination med haloperidol bör undvikas.

Alkohol. Haloperidol kan förstärka effekten av alkohol. Kombinationen bör undvikas.

Bromokriptin och kabergolin är dopaminreceptoragonister och bör därför inte kombineras med dopaminreceptorantagonister såsom haloperidol. Kombinationen kan kräva dosanpassning.

Levodopa. Haloperidol motverkar effekten av levodopa. Kombinationen kan kräva dosanpassning.

Farmakokinetiska interaktioner

Effekt av andra läkemedel på haloperidols farmakokinetik

Haloperidol metaboliseras genom flera metabolismvägar, inklusive glukuronidering och cytokrom P450-systemet (främst CYP3A4 eller CYP2D6).

Hämning genom metabolism av andra läkemedel eller minskning av CYP2D6 enzymaktivitet (såsom hos långsamma CYP2D6-metaboliserare) kan resultera i ökade koncentrationer av haloperidol och en ökad risk för biverkningar, inklusive QT-förlängning.

CYP3A4-hämmare och CYP3A4-inducerare

Läkemedel som hämmar CYP3A4 metabolism (t.ex. proteashämmare såsom atazanavir, ritonavir, nelfinavir, sakvinavir, indinavir, lopinavir, darunavir, azol-antimykotika såsom vorikonazol, posakonazol, itrakonazol och ketokonazol, makrolidantibiotika såsom erytromycin, klaritromycin, telitromycin, troleandomycin, nefazodon, alprazolam, fluvoxamin, venlafaxin och buspiron) kan leda till förhöjda koncentrationer av haloperidol. Dosen kan behöva sänkas. Samtidig administrering av haloperidol och olika CYP3A4-hämmare har resulterat i en ökning i plasmakoncentrationerna av haloperidol upp till 36%.

Läkemedel som inducerar CYP3A4 metabolism (t.ex. antiepileptika såsom karbamazepin, fenobarbital och fenytoin, rifampicin och Johannesört (Hypericum perforatum)) kan leda till sänkta koncentrationer av haloperidol. I 3 studier sågs en minskning av plasmakoncentrationen med 40 – 60% då karbamazepin lades till haloperidolbehandlingen. I en studie minskade medelkoncentrationen av haloperidol i plasma med 47% vid samtidig administrering av fenobarbital. I en studie minskade medelkoncentrationen av haloperidol i plasma med 30% efter 28 dagars samtidig behandling med rifampicin. Dosen kan behöva höjas. Induktionen sker gradvis och det kan dröja upp till två veckor innan full induktionseffekt nås. Upp till två veckor efter ett eventuellt utsättande av CYP3A4 induceraren kan koncentrationen av haloperidol öka och således kräva dossänkning.

CYP2D6-hämmare

Läkemedel som hämmar CYP2D6 metabolism (t.ex. kinidin, fluoxetin, paroxetin, bupropion, venlafaxin, fluvoxamin, sertralin, klorpromazin och prometazin) kan leda till förhöjda koncentrationer av haloperidol. Dosen kan behöva sänkas.

Ökning av QTc har observerats då haloperidol getts i kombination med ketokonazol, en CYP3A4-hämmare (400 mg/dag) och paroxetin, en CYP2D6-hämmare (20 mg/dag). De maximala plasmakoncentrationsnivåerna ökade nästan tvåfaldigt. Det kan vara nödvändigt att sänka dosen av haloperidol.

Samtidig administrering av fluvoxamin, en hämmare av CYP3A4, CYP2D6 och CYP1A2, resulterade i flera studier i en ökning med 60-80% av medelkoncentrationerna av haloperidol i plasma.

Natriumvalproat påverkar inte plasmakoncentrationen av haloperidol.

Effekt av haloperidol på andra läkemedels farmakokinetik

Haloperidol hämmar metabolismen av tricykliska antidepressiva såsom imipramin och desipramin, och ökar därmed plasmakoncentrationen av dessa läkemedel.

.4.6Graviditet och amning

Graviditet

Djurstudier har visat att haloperidol har teratogen effekt (se avsnitt 5.3). Nyfödda barn som exponerats för antipsykotika (inklusive Haldol) under graviditetens sista trimester löper risk att få biverkningar inklusive extrapyramidala och/eller utsättningssymtom som kan variera i allvarlighetsgrad och duration efter födseln. Det finns rapporter om agitation, muskelhypertoni, muskelhypotoni, tremor, somnolens, andnöd och ätsvårigheter. Nyfödda bör därför övervakas noga. I studier på kanin och råtta med haloperidol under senare del av dräktigheten har påvisats rubbningar av vissa beteende såsom inlärning och motorik. Det kan inte uteslutas att dessa egenskaper finns hos samtliga substanser med dopaminreceptorblockerande förmåga. Haldol skall endast ges på strikt indikation och sedan moderns behov vägts mot risker för fostret.

Amning

Haloperidol passerar över i modersmjölk. Om behandling med Haldol anses nödvändig skall nyttan av amningen vägas mot möjliga risker. Extrapyramidala symptom har observerats hos barn som ammats av kvinnor som behandlas med Haldol.

.4.7Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner

Vid behandling med Haldol kan, hos vissa patienter reaktionsförmågan nedsättas. Detta bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs t ex vid bilkörning.

.4.8Biverkningar

Säkerheten för Haldol utvärderades hos 284 haloperidolbehandlade personer i 3 placebo-kontrollerade kliniska studier, samt hos 1295 haloperidolbehandlade personer i sexton dubbelblinda studier utförda med aktiv kontroll.

Säkerheten för Haldol Depot utvärderades hos 410 personer i 3 jämförande studier (en jämförande haloperidol med flufenazin och två jämförande depotberedningen med den orala beredningen), 9 öppna studier och 1 dos-respons studie.

Baserat på sammanslagna säkerhetsdata från dessa kliniska studier, var de vanligast rapporterade biverkningar följande: extrapyramidala störningar (34%), insomnia (19%), agitation (15%), hyperkinesi (13%), huvudvärk (12%), psykotisk störning (9%), depression (8%), viktökning (8%), ortostatisk hypotension (7%), somnolens (5%).

De ovan nämnda biverkningarna samt biverkningar som har rapporterats i kliniska studier eller vid klinisk användning av Haldol och Haldol Depot anges i tabellen nedan. Biverkningarna anges enligt följande frekvenser:

Mycket vanliga (1/10)

Vanliga (1/100, <1/10)

Mindre vanliga (1/1 000, <1/100)

Sällsynta (1/10 000, <1/1 000)

Mycket sällsynta (<1/10 000)

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

Organsystem	Biverkningar
	Mycket vanliga	Vanliga	Mindre vanliga	Sällsynta	Ingen känd frekvens
Blodet och lymfsystemet			Leukopeni		Agranulocytos neutropeni, pancytopeni, trombocyto-peni
Immun-systemet			Hyper-sensitivitet		Anafylaktisk reaktion
Endokrina systemet				Hyper-prolaktinemi	Inadekvat sekretion av antidiuretiskt hormon
Metabolism och nutrition					Hypoglykemi
Psykiska störningar	Agitation, insomnia	Depression, psykotisk sjukdom	Förvirrings- tillstånd, minskad libido, förlust av libido, rastlöshet
Centrala och perifera nervsystemet	Extra-pyramidal störning, hyper-kinesier, huvudvärk	Tardiv dyskinesi, okulogyr kris, dystoni (inklusive akut dystoni), parkinsonism, dyskinesi, akatisi, bradykinesi, hypokinesi, förhöjd muskeltonus, somnolens, nedsatt mimik, tremor, yrsel	Krampanfall inklusive Grand Mal-anfall, akinesi, kugghjuls-rigiditet, sedation, ofrivilliga muskelsamman-dragningar	Motorisk dysfunktion, malignt neuroleptika-syndrom, nystagmus
Ögon		Synstörning	Dimsyn
Hjärtat			Takykardi	Torsade de Pointes, hjärt-stillestånd, ventrikulära arytmier - ventrikel-flimmer, ventrikel-takykardi	Extrasystole
Blodkärl		Ortostatisk hypotension, hypotension
Andnings-vägar, bröstkorg och mediastinum			Dyspné	Bronko-spasm	Laryngealt ödem, laryngospasm
Magtarm-kanalen		Förstoppning, muntorrhet, hyper-salivation, illamående, kräkningar
Lever och gallvägar		Onormala värden på lever-funktionstest	Hepatit, gulsot		Akut leversvikt, kolestas
Hud och subkutan vävnad		Hudutslag	Ljuskänslig-hetsreaktion, urtikaria, pruritus, hyperhidros		Leukocyto-klastisk vaskulit, exfoliativ dermatit
Muskulo-skeletala systemet och bindväv			Torticollis, muskelrigiditet, muskelspasmer, muskulo-skeletal stelhet	Trismus, muskel-ryckningar
Njurar och urinvägar		Urinretention
Graviditet, puerperium och perinatal-period					Neonatalt utsättnings-syndrom (se 4.6).
Reproduk-tionsorgan och bröstkörtel		Erektil dysfunktion	Amenorré, dysmenorré, galaktorré, obehag i brösten, bröstsmärta	Menorragi, menstruell störning, sexuell dysfunktion	Gynekomasti, priapism
Allmänna symtom och/eller symtom vid administre-ringsstället			Gångstörning, hypertermi, ödem.		Plötslig död, ansiktsödem, hypotermi
Under- sökningar		Ökad vikt, minskad vikt		QT-förlängning på EKG

Fall av venös trombo-embolisk sjukdom, inkluderat fall av lungemboli och fall av djup ventrombos, har rapporterats med antipsykotiska läkemedel – Okänd frekvens.

De extrapyramidala symtomen av excitomotorisk typ kan uppträda efter enstaka eller upprepade höga doser av haloperidol. Asteni kan förekomma, särskilt efter första dosen, om denna är hög. Hög dosering av haloperidol kan, särskilt hos äldre, leda till aptitlöshet. Behandling med haloperidol kan ge upphov till förlängning av QT-intervallet. Fall av plötslig död som kan ha kardiell orsak (se avsnitt 4.4) har rapporterats. Enstaka fall har rapporterats av inadekvat insöndring av ADH (SIADH-syndrom). Grand mal anfall har rapporterats hos tidigare väl kontrollerade epilepsipatienter.

Muntorrhet kan vid långtidsbehandling ge tand- och munslemhinneskador. Tänderna bör noggrant rengöras med fluortandkräm 2 gånger/dag.

Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
Webbplats: www.lakemedelsverket.se

.4.9Överdosering

Toxicitet

140 mg fördelat på 3 dygn gav letal intoxikation. 0,5 mg till 3-5-åringar och 4 mg till 13-åring gav måttlig intoxikation, 14-16 mg till 15-åring gav måttlig till allvarlig intoxikation. 100 mg till vuxna gav måttlig intoxikation.

Symtom

Rigiditet, tremor, dystonier, opistotonus, kloniska och toniska kramper (ev. efter ett par timmars intervall), hypotoni, salivation, mios, motorisk oro, somnolens, medvetslöshet. Bradykardi, ventrikulära arytmier typ “torsade de pointes“, och cirkulationssvikt. Behandlingskrävande hypertoni beskriven. Symtom (framför allt de extrapyramidala) kan dröja kvar upp till en vecka.

Behandling

Ingen specifik antidot finns. Understödjande behandling. Om befogat kol. För patienter i koma skall öppna luftvägar säkerställas. EKG och vitala funktioner kontrolleras. Svåra arytmier behandlas adekvat. Hypotension och cirkulationskollaps kan hävas med understödjande åtgärder som i v vätsketillförsel, plasma eller koncentrerad albumin och dopamin eller noradrenalin. Adrenalin skall inte användas. Vid kramper diazepam 10-20 mg till vuxna i v (0,1-0,2 mg/kg till barn). Vid extrapyramidala symtom: biperiden 2-5 mg i m eller långsamt i v vid behov upprepat efter 30 minuter

(barn 0,04 mg/kg).

5Farmakologiska Egenskaper

.5.1Farmakodynamiska egenskaper

Farmakoterapeutisk grupp: Neuroleptika

ATC-kod: N05AD01

Haldol (haloperidol) är ett lågdosneuroleptikum tillhörande butyrofenongruppen. Farmakologiska undersökningar har visat att haloperidol kvalitativt har samma effekter på centrala nervsystemet som klorpromazin och andra fentiazinderivat med dopaminblockerande egenskaper men att dessa effekter i allmänhet är väsentligt förstärkta hos haloperidol. Den rent hypnotiska effekten är emellertid lägre än för klorpromazin. Trots detta kan risk för potentiering av analgetika föreligga. Haloperidol är ett verksamt antiemetikum. Bland övriga centrala verkningar märks effekt på det extrapyramidala systemet. Haloperidol saknar så gott som helt effekter på autonoma nervsystemet och har i normala doser varken antiadrenerg eller antikolinerg effekt. Haloperidol har ingen antihistaminverkan men en relativt stark papaverinliknande effekt på glatt muskulatur. Några allergiska reaktioner har ej rapporterats. Vid långtidsbehandling ser man inte den besvärande viktökning som fentiazinpreparat ibland ger. Patienterna besväras inte av dåsighet, vilket ökar möjligheterna till psyko- och sysselsättningsterapi.

.5.2Farmakokinetiska egenskaper

Absorption

Efter oral administrering är biotillgängligheten 60-70 %. Maximal serumkoncentration efter oral tillförsel nås efter 2-6 timmar och ungefär 20 minuter efter intramuskulär injektion.

Distribution

Proteinbindningen är 92%. Distributionsvolymen vid steady-state (VDss) är stor (7,9 ±2,5 L/kg). Haloperidol passerar lätt blod-hjärnbarriären. Steady-state nås inom en vecka efter påbörjad behandling.

Biotransformation

Haloperidol metaboliseras via flera metabolismvägar, inklusive cytokrom P450-systemet (främst CYP 3A4 eller CYP 2D6) och glukuronidering. Haloperidol metaboliseras in vivo till många metaboliter. Dessa anses dock inte bidra med någon signifikant aktivitet hos substansen.

Elimination

Halveringstiden är 24 timmar (varierande mellan 12-38 timmar) efter oral administrering och 21 timmar (varierande mellan 13-36 timmar) efter intramuskulär injektion. Utsöndringen sker via faeces (60 %) och urinen (40%). Mindre än 3 % av tillförd haloperidol utsöndras via njurarna i oförändrad form. Clearance av haloperidol efter intravenös administrering är cirka 45 L/h.

Terapeutiska koncentrationer

Det har föreslagits att plasmakoncentrationsnivån av haloperidol bör ligga inom intervallet

4 µg/L till en övre gräns av 20-25 µg/L för att uppnå terapeutiskt svar.

Äldre

Plasmakoncentrationerna hos äldre patienter är högre än hos unga vuxna. Det rekommenderas att börja med halva dosen för vuxna och sedan justera enligt resultat, om nödvändigt (se avsnitt 4.2).

Nedsatt leverfunktion

Det har inte utvärderats hur farmakokinetiken för haloperidol påverkas vid nedsatt leverfunktion. Men eftersom det finns bevis in vivo för att levern i hög grad bidrar till elimineringen av haloperidol förväntas nedsatt leverfunktion ha signifikanta effekter på dess farmakokinetik. Därför ska försiktighet iakttas vid användning av haloperidol till denna patientgrupp (se avsnitt 4.2).

Nedsatt njurfunktion

Eftersom <3% administrerad haloperidol elimineras oförändrad via urinen förväntas inte nedsatt njurfunktion påverka eliminering av substansen (se avsnitt 4.2).

.5.3Prekliniska säkerhetsuppgifter

Efter administrering av haloperidol till gnagare sjönk fertiliteten, begränsad teratogenicitet iakttogs såväl som embryotoxiska effekter.

Det har påvisats i flera publicerade studier in vitro att haloperidol blockerar hjärtats hERG-kanal. I ett antal studier med intravenös administrering av haloperidol till vissa djurmodellerin vivo påvisades signifikant QTc-förlängning, doser omkring 0,3 mg/kg i.v., resulterande i plasmanivåer C_max 3-7 gånger så höga som humana plasmakoncentrationsnivåer på 4–20 ng/ml. Dessa intravenösa doser som gav förlängning av QTc orsakade inte arytmier. I några studier gav högre intravenösa doser av haloperidol om 1-5 mg/kg i.v. QTc-förlängning och/eller ventrikulära arytmier vid C_max plasmanivåer 19-68 gånger högre än effektiva humana plasmakoncentrationer.

6Farmaceutiska Uppgifter

.6.1Förteckning över hjälpämnen

Tabletter 1 mg: laktosmonohydrat, sackaros, talk, majsstärkelse, hydrerad bomullsfröolja.

Tabletter 4 mg: laktosmonohydrat, talk, majsstärkelse, hydrerad bomullsfröolja.

Oral lösning 2 mg/ml: mjölksyra, metylparahydroxibensoat (E218), renat vatten.

.6.2Inkompatibiliteter

-

.6.3Hållbarhet

Tabletter 1 mg: 3 år

Tabletter 4 mg: 5 år

Oral lösning: 5 år.

.6.4Särskilda förvaringsanvisningar

Tabletter: Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Oral lösning: Får ej frysas.

.6.5Förpackningstyp och innehåll

Tabletter 1 mg: Tryckförpackningar 100 st, plastburk 500 st.

Tabletter 4 mg: Tryckförpackningar 100 st, plastburk 500 st.

Oral lösning 2 mg/ml: Flaska med doseringsspruta, 100 ml.

.6.6Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering

Inga särskilda anvisningar.

7Innehavare av Godkännande För Försäljning

Janssen-Cilag AB

Box 4042

169 04 Solna

Nummer på godkännande för försäljning

Tabletter 1 mg: 6490

Tabletter 4 mg: 8524

Oral lösning 2 mg/ml: 6489

Datum för Första Godkännande/Förnyat Godkännande

Tabletter 1 mg: 1961-12-29/2008-01-01

Tabletter 4 mg: 1971-04-16/2008-01-01

Oral lösning 2 mg/ml: 1961-12-29/2008-01-01

Datum för Översyn av Produktresumén

2016-07-18