Produktresumé

Solu-Cortef 100 mg pulver och vätska till injektionsvätska, lösning.

Solu-Cortef 250 mg pulver och vätska till injektionsvätska, lösning

Solu-Cortef 1 g pulver och vätska till injektionsvätska, lösning

En förpackning innehåller hydrokortisonnatriumsuccinat motsvarande hydrokortison 100 mg, 250 mg respektive 1g.

Koncentration i färdigberedd lösning:

Solu-Cortef 100 mg: hydrokortison 50 mg/ml

Hjälpämnen med känd effekt: bensylalkohol 9 mg/ml, natrium 5,7 mg/ml

Solu-Cortef 250 mg: hydrokortison 125 mg/ml

Hjälpämnen med känd effekt: bensylalkohol 9 mg/ml, natrium 15 mg/ml

Solu-Cortef 1 g: hydrokortison 125 mg/ml

Hjälpämnen med känd effekt:bensylalkohol 9 mg/ml, natrium 13,66 mg/ml

För fullständig förteckning överhjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Pulver och vätska till injektionsvätska, lösning

Substitutionsbehandling:

Vid primär och sekundär binjurebarkinsufficiens och kongenitalt adrenogenitalt syndrom när oral terapi inte kan genomföras, t ex vid akuta sjukdomstillstånd. I samband med operativa ingrepp när glukokortikoidreserven är otillräcklig.

Ospecifik terapi:T ex vid chock av olika genes som komplement till annan behandling, anafylaktiska reaktioner, svåra allergiska tillstånd och reaktioner efter insekts- och ormbett samt astma.

Vid SLE, kongenital binjurebarkhyperplasi, leukemi och malignt lymfom.

Dosering

Standarddosen är 100 mg hydrokortison. Om tillfredsställande svar ej erhållits inom 15–30 minuter efter intravenös och något längre tid efter intramuskulär injektion, kan ytterligare 100 mg Solu-Cortef ges 1, 3, 6 och 10 timmar efter den initiala injektionen.

I vissa fall av astmaattacker kan bättre behandlingsresultat förväntas med intravenös infusion än med intravenös eller intramuskulär injektion.

Pediatrisk population

Vid allvarliga tillstånd hos barndoseras snarare efter tillståndets svårighetsgrad än efter vikt och ålder. Mindre mängder än 25 mg Solu-Cortef bör ej ges. Peroral behandling med glukokortikoider bör så snabbt som möjligt ersätta den parenterala terapin.

Patienter med nedsatt leverfunktion

Hos patienten med leversjukdom kan en ökad effekt av hydrokortison ses (se avsnitt 4.4) och en lägre dos bör övervägas.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.

Försiktighet bör iakttas vid osteoporos, nyanlagda tarmanastomoser, psykoser, ventrikel- och duodenalsår, tuberkulos, diabetes, hypertoni, hjärtinsufficiens samt vid behandling av växande individer.

Glukokortikoider bör ej ges vid infektioner utan samtidig kausal behandling.

Reaktioner på hudtest kan försvagas.

Hydrokortison kan ge en ökad effekt hos patienter med leversjukdom, eftersom metabolismen och elimineringen av hydrokortison är signifikant minskad hos dessa patienter.

Feokromocytomrelaterad kris, som kan vara dödlig, har rapporterats efter administrering av systemiska kortikosteroider. Kortikosteroider bör endast administreras till patienter med misstänkta eller identifierade feokromocytom efter övervägande av individuell risk/nytta.

Intravenös administrering av konserveringsmedlet bensylalkohol har förknippats med allvarliga biverkningar, inklusive ”gasping syndrome”, och död hos barn. Även om normala terapeutiska doser av detta läkemedel ger betydligt lägre mängder av bensylalkohol än det som rapporterats i samband med ”gasping syndrome” så är minsta mängd bensylalkohol som ger toxicitet inte känt. Risken för toxicitet beror på mängden bensylalkohol som administreras samt leverns kapacitet för nedbrytning. För tidigt födda barn och barn med låg födelsevikt kan vara mer benägna att utveckla toxicitet. Använd läkemedlet endast om det är nödvändigt och om det inte finns några andra möjliga alternativ.

Höga doser av systemiska kortikosteroider ska inte användas för behandling av traumatisk hjärnskada.

Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol natrium (23 mg) per dos, d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

Kombinationer av kortikosteroider och följande läkemedel kan kräva dosanpassning: karbamazepin, fenobarbital, fenytoin och rifampicin. Dessa läkemedel inducerar leverenzymer och vid samtidig behandling kan en dosökning av kortikosteroider krävas för att ge den önskade behandlingseffekten.

Fertilitet:

Djurstudier med upprepad dosering har visat att kortikosteroider försämrar fertiliteten (se avsnitt 5.3).

Graviditet:

I djurförsök har kortikosteroider visats kunna ge upphov till missbildningar av olika slag (gomspalt, skelettmissbildningar), dessa djurexperimentella resultat förefaller dock inte ha någon relevans för människa. Efter långtidsbehandling hos människa och djur har reducerad placenta- och födelsevikt konstaterats.Dessutom föreligger risk för binjurebarksuppression hos det nyfödda barnet vid långtidsbehandling. Under graviditet bör därför kortikosteroider ges först efter särskilt övervägande.

Bensylalkohol kan passera till placentan. Se avsnitt 4.4.

Amning:

Hydrokortison passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser.

Effekten av kortikosteroider på förmågan att framföra fordon eller använda maskiner har inte utvärderats systematiskt. Biverkningar som t.ex. kramper kan förekommer vid behandling med kortikosteroider. Om patienten får biverkningar som påverkar uppmärksamheten så ska den inte framföra fordon eller använda maskiner.

De biverkningar som kan uppträda vid långtidsbehandling med glukokortikoider är mycket sällsynta vid parenteral korttidsterapi.

I nedanstående tabell är alla biverkningar presenterade efter klassificering av organsystem och frekvens; vanliga (>1/100, < 1/10), mindre vanliga (>1/1 000, < 1/100), sällsynta (>1/10 000, <1/1 000) samt ingen känd frekvens (kan inte beräknas utifrån tillgängliga data).

Korttidsbehandling:

Organsystemklass	Frekvens	Biverkningar
Immunsystemet	Sällsynta	Allergiska reaktioner, anafylaxiliknande reaktioner med bronkospasm

Långtidsbehandling:

Organsystemklass	Frekvens	Biverkningar
Blodet och lymfsystemet	Mindre vanliga	Ökad koagulationsbenägenhet kan ge tromboemboliska händelser
	Ingen känd frekvens	Leukocytos (pga en omfördelning av intravaskulära granulocyter).
Immunsystemet	Vanliga	Maskering eller aktivering av latent infektion och hämning av infektionsförsvaret
	Mindre vanliga	Allergiska reaktioner, anafylaxiliknande reaktioner med bronkospasm
Endokrina systemet	Vanliga	Hämning av den egna ATCH- och kortisolinsöndringen (vid längre tids behandling), Cushingliknande symptombild, menstruationsstörning, tillväxthämning hos barn, försämrad kolhydrattolerans som innebär att diabetes mellitus kan försämras och latent diabetes bli manifest
	Ingen känd frekvens	Feokromocytomrelaterad kris (se avsnitt 4.4)
Metabolism och nutrition	Vanliga	Hypokalemi, natriumretention
	Mindre vanliga	Negativ kvävebalans, kalciumförlust
Psykiska störningar	Mindre vanliga	Psykiska störningar
Centrala och perifera nervsystemet	Sällsynta	Ökat intrakraniellt tryck, pseudotumor cerebri
	Ingen känd frekvens	Epidural lipomatos
Ögon	Mindre vanliga	Ökat intraokulärt tryck, bakre katarakt, exoftalmi
	Ingen känd frekvens	Central serös korioretinopati
Blodkärl	Vanliga	Ödem, hypertension, hjärtinkompensation
Magtarmkanalen	Mindre vanliga	Ulcus pepticum, perforation och ev. blödning, pankreatit
Hud och subkutan vävnad	Vanliga	Petekier
	Mindre vanliga	Hudatrofi, försämrad sårläkning
Muskuloskeletala systemet och bindväv	Vanliga	Muskelatrofi, osteoporos
	Mindre vanliga	Aseptisk bennekros, myopati, spontanfrakturer, senruptur

Leverpåverkan har setts i samband med kortikosteroidbehandling. Dessa ändringar är vanligtvis små, ej förenade med kliniska symtom och reversibla efter utsättning av behandling.

Kramper har setts i samband med kortikosteroidbehandling.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts.Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande.Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Toxicitet och symptom: Akut toxicitet även med massiva doser utgör i allmänhet inget kliniskt problem. Möjligen kan akut överdosering aggravera preexisterande sjukdomstillstånd såsom ulcus, elektrolytrubbningar, infektioner, ödem.

Behandling: Krävs i regel ej. Symptomatisk behandling.

Farmakoterapeutisk grupp: kortikosteroider för systemiskt bruk - glukokortikoid ATC-kod: H02AB09.

Hydrokortisonnatriumsuccinat hydrolyseras praktiskt taget omgående av blodets esteraser till hydrokortison och natriumsuccinat. Proteinbindningsgraden är cirka 90 % vid normal och låg dos, medan den sjunker vid högre doser. Detta ger en dosberoende farmakokinetik, med ökad clearance och minskad halveringstid med ökad dos. Halveringstiden är 1-2 timmar. Metaboliseras i levern och utsöndras huvudsakligen via njurarna.

Det finns inga bevis för att kortikosteroider är cancerframkallande eller mutagena.

Kortikosteroider har visat sig minska fertiliteten när det har getts till råttor i upprepade doser.

Pulver: Natriumdivätefosfat (vattenfri), natriumhydroxid, natriumfosfat.

Vätska: Bensylalkohol, vatten för injektionsvätskor.

Vid blandning med andra vätskor finns risk för utfällning vid låga pH-värden. Vid pH-värden över 8 förekommer hydrolys men utan utfällning.

100 mg: 3 år

250 mg och 1 g: 5 år

Färdig lösning är hållbar i 72 timmar vid högst 25^oC.

Förvaras i originalförpackningen (fuktkänsligt).

Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter spädning finns i avsnitt 6.3.

Kombinationsförpackning, Act-O-Vial, 2-delad flaska vars övre del innehåller vätska (2 ml i 100 mg och 250 mg förpackningen, 8 ml i 1g förpackningen) och den nedre pulver.

100 mg:1x100 mg, 25x100 mg 100x100 mg.

250 mg:1x250 mg.

1 g: 1x1 g.

Vid intravenös infusion tillsätts preparatet till 100–500 ml infusionslösning (natriumklorid 9 mg/ml eller glukos 55 mg/ml). Upp till 3 g Solu-Cortef kan lösas i 50 ml vätska.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Pfizer AB

191 90 Sollentuna

100 mg: 05561

250 mg: 80031

1 g: 46055

100 mg:

Datum för det första godkännandet: 13 februari 1958

Datum för den senaste förnyelsen: 1 juli 2006

250 mg:

Datum för det första godkännandet: 10 februari 1967

Datum för den senaste förnyelsen: 1 juli 2006

1 g:

Datum för det första godkännandet: 10 februari 1967

Datum för den senaste förnyelsen: 1 juli 2006

2015-01-13